Ett samtal om litteraturen och berättande inför Umeå 2014

Se en film från mötet

Moderator:
Annelie Bränström-Öhman. Genusforskare på Institutionen för litteraturvetenskap, författare, kritiker.

I panelen:
Solja Krapu, författare, litteraturpedagog
Robert Herrala, Västerbottensteatern
Anders Karlsson, Västerbottens museum
Marianne Folkedotter, berättarantikvarie
Johan Hammarström, förläggare, bokhandlare, kulturarrangör
Carl Axel Gyllenrahm, författare, kulturarrangör
Annika Edlund, bibliotekarie, kulturarrangör m.m.

Därefter släpptes panelen lös. Varje deltagare fick fem minuter på sig att tala om "Litteraturen och berättandet inför 2014 ur mitt perspektiv".

Robert Herrala, Västerbottensteatern:
– Västerbottensteatern har en lång tradition av arbete med berättandet i Västerbotten, Sara Lidman, Torgny Lindgren med flera. Hösten 2002 fick teatern EU pengar för ett treårigt projekt Västerbotten berättar. Under denna treårsperiod spelades oehört mycket berättarteater ute i länet. Vi blev förvånade över det utbredda berättandet i bygden, det sjuder av aktivitet. Vi ville fördjupa oss och bl a få in fler kvinnor. Vi höll seminarier om berättarkonsten, fler och fler blev intresserade. Vi blandade berättarkonst och teater.
– Det stora nationella genombrottet kom med "Pölsan". Den blev succé. Efter detta gick vi samman med Västerbottens mueum och skapade ett visionsdokument för Västerbotten - berättarnas län. Inledningen i dokumentet beskriver en junikväll i Västerbotten 2014. "På väg in i staden ser vi siluetten av Berättarnas Hus vid älvens norra strand..."

Anders Karlsson, museet:
– Museet har mängder av goda berättelser i sina arkiv och detta kopplat till de miljöer vi har tillgång till gjorde att museet kändes som en mycket naturlig samarbetspartner till Västerbottensteatern. Jag är turistantikvarie och jag såg genast möjligheterna att förlägga föreställningar i autentiska miljöer. I visionsdokumentet samarbetar 19 olika intressenter. Det är imponerande. Som ett resultat av visionsarbetet sökte museet pengar hos Kulturrådet och lyckades på detta sätt finansiera en helt ny tjänst som berättarantikvarie, den första i sitt slag i landet.
Visionsdokumentet med fokus på utvecklingen fram till 2014 delades ut på mötet och kan även beställas från museet eller Västerbottensteatern.

Marianne Folkedotter, berättarantikvarie:
– Jag kommer att fungera som en spindel i nätet för det muntliga berättandet. Jag kommer att arbeta mot universitetet, museerna, bildningsförbunden med flera. Jag kommer att besöka länets alla femton kommuner och söka upp berättelser och berättare. Jag ser framför mig ett Berättarnas Hus som finns färdigt inför 2014.

Carl Axel Gyllenrahm, författare, kulturarrangör, ordförande i Norrländska författarsällskapet:
– Inför 2014... Jag ser en litteraturfestival - Littfest - som vuxit till en attraktiv arena för nordisk litteratur. En litteraturfestival med skiftande teman och underavdelningar, som fångar upp den rika litterära verksamheten i länet, i möten med gäster från Sverige och Norden och övriga världen.
– Jag ser ett seminarium på Littfesten som presenterar de första resultaten av ett mentorsprogram för unga författare. Samt ett seminarium som presenterar författarskolan på nätet, en skola med etablerade författare som mentorer. Jag ser hur en experimentscen för uppläst och framförd litteratur, för litterära experiment, för möten med andra konstarter, för en häpnadsväckande och oförutsägbar uppvisning.
– Jag ser ett län där vikten av litteratur och författarskap har uppgraderats. Där antalet debuterande författare har ökat och även deras synlighet i samhället. Litteratur vetenskapliga institutionen har fått ökade anslag och driver en författarutbildning och en egen tidskrift. Fler tidskrifter har sett dagens ljus. Förlagsverksamheten blomstrar.
– Jag tänker på alla ungdomar som skriver och har författardrömmar. Vad finns för dem? Scener, tidskrifter, förlag, respons.
– Hur viktigt är det att fler författare kommer fram i Västerbotten?
– Jag kan tänka mig en ökad forskning om grunderna för författarskap. Hur skapar man grogrund för att författarplantorna ska växa? Vad sägs om en utvecklingsplan för litteraturen i nära samarbete med berättarkonsten och andra konstformer?

Kvällens moderator Annelie Öhman tackade för panelens inlägg och kastade ut en första fråga till publik och panel, nämligen "Är Västerbotten de utflyttade författarnas län och står dessa i vägen för de unga författarna?"

Debattinlägg under kvällen:

– Var finns de namnkunniga författarna i Västerbotten? Det finns en alldeles för stor tonvikt på gamla utflyttade sådana. Vi behöver göra något åt det.

– Barn och ungdomar har lika mycket att berätta som äldre, fast man inte tror det. Vi ska lyssna och förädla berättelserna.

– Låt tusen blommor blomma. Goda förläggare ska lägga ett förläggarperspektiv på manusen och försöka hitta författare som sticker ut. Finns det någon vital samtidslitteratur som går hand i hand med berättartraditionen? Hur tar utbildningarna sitt ansvar för litteraturen och för de unga författarna?

– Västerbottensteatern brukar ibland kalla sig själv för pensionärsteater. Men också skolteater. Det finns ett spann däremellan som glöms bort. Vi borde göra föreställningar med texter av samtida författare.

– Vårt ansvar är att börja med barnen. Ansvaret ligger på skolan och biblioteket. Satsar man inte på barnen lyckas man inte med någonting.

– Konsten strävar mot marginalerna. Kulturpolitiken strävar mot centrum. Hur för vi marginalerna mot centrum?

– Torgny Lindgren var 50 år när han började skriva om Västerbotten. Vi måste inleda en ny författartradition i länet!

– Berättarnas Hus ska fyllas med material som vi hittar i periferin. Här möts centrum och periferi.

– Om vi ska få nya författare måste barnen lära sig rätt saker. Skolbiblioteken är dåliga idag. Friskolorna har inga bibliotek överhuvudtaget. Filialbiblioteken får mindre resurser vilket betyder färre anställda, kortare öppettider, mindre mediainköp. Biblioteken har blivit teknikfabriker. Barnen måste lära sig läsa och skriva. Biblioteken är idag betydligt sämre på detta än för 20 år sedan. Satsa på detta!

– Institutionerna finns och är viktiga. Men de borde användas bättre och borde användas för att aktivera människor istället för att bara konsumera. Istället för att bara titta på teater borde man kunna bjuda in till workshops, eget skapande, till att vara med. Det är en framtidsvision att tänka på.

– Möten mellan olika konstformer är en spännande utveckling. Korsbefruktning. Berättande och musik till exempel. Nyskriven musik till gamla texter. Exempel på detta finns.

– Ordet kan också framföras på andra scener än de traditionella, bibliotek etc. I poetry slam-verksamheten framträder man på restauranger, pubar etc. Scenkonst och poesi hör samman. Detta är också korsbefruktning.

– År 2005 bildades Berättarnätverk Norr i Umeå. Idag arrangerar nätverket berättarcaféer, kurser, berättarföreställningar och utbildning för ungdomar. Berättarslam, som fungerar ungefär som Poetry slam. I Stavanger arrangeras nästa år en stor berättarfestival. Låt oss få en berättarfestival i Umeå 2014! Vi vill också ha en berättarutbildning vid universitetet, det skulle vara en pionjärgärning.

– Vi talar instrumentalt. Det viktiga är istället att förstå vad vi sitter på för potential. Alla kontaktytor finns i Umeå. Det finns en kultur i Umeå som innebär att vi samarbetar. Sätt fokus på det som inte finns här ikväll. Hur hittar vi det?

– Universitetet har hållit i kursen "Skönlitterärt arbete i Västerbotten", en kurs som inte finns i biblioteksutbildningen. Viktig.

– Vad gör vi  som har byrålådorna fulla med texter och inte kan få ut dem på ett förlag. Vi behöver pengar till detta. Kan inte kommunen satsa dem.

– Vi måste rusta upp alla bibliotek och närbibliotek.

– Vi måste göra författarna mer synliga. Vi har fått många idéer till detta ikväll.

– Använd er av universitetet när ni vill veta mer. Här finns kompetensen. Det finns oehört mycket spännande att hämta på universitetet.

– Typiskt att det blivit så mycket prat om institutioner ikväll. Litteratur är en enskild företeelse. Vi behöver inte gå hand i hand. Vi ska tillåta våra egna agendor. Vi löser problem på olika sätt vilket vi inte behöver göra i samma lokal.

Annelie Bränström-Öhman avslutar:
– Jag hoppas att kvällens goda samtal kommer att fortsätta även efteråt, att universitetet och kommunen ska länkas samman, att litteraturen och författarna ska ha en given plats i Umeå 2014.

Nedtecknat av Marianne Hård af Segerstad,
Umeå 2014